Jag har varit trött o deppig ett tag nu o lusten o orken har varit som bortblåst. Men igår tänkte jag att nää nu får det vara nog. Nu får jag ta o rycka upp mig. Inte det lättaste men men..
Det var knappt så jag kom upp i morse när klockan ringde.. eller knappt.. jag kom inte upp när jag skulle men jag kom upp lite mer än en timme senare. Men det funkade det också..
Visst kändes det motigt o veta att jag var tvungen att göra mig iordning o sen komma iväg till en viss tid. Ångestladdat till tusen.. det blev ju inte att njuta av morgonkaffet direkt. Men på nåt sätt kändes det ändå bra för jag skulle ju träffa tjejerna. Vi är fem tjejer som träffas varje fredag o pratar om allt mellan himmel o jord o det vill jag helst inte missa.
Iväg kom jag o då kände jag att jag kunde pusta ut lite i alla fall. En halvtimmes promenix i blask o halka o framme en kvart innan bestämd tid.. då kunde jag pusta ut lite till.
Sen rullade allt bara på o det kändes plötsligt ganska ok..
Senare på eftermiddagen hade jag bestämt med min mamma. Vi träffades på stan efter att hon slutat jobba. Kollade runt lite o sen åkte vi hem till henne. Jag kände mig visserligen lite sisådär o hade gärna åkt hem o gömt mig under täcket.. men nej det har jag gjort tillräckligt den senaste tiden så det räcker till. Umgås med mamma är inte helt fel o skämmas bort lite på det är inte heller så fel.. det kan man behöva även som vuxet barn på 42 år.. Hon bjöd på pizza o en kall folkis till det.. sen kaffe o prinsesstårta. Inte ofta man äter tårta bara så där.. Vilket kalas 
En bra dag trots allt…
Nu ska jag bädda ner mig o förhoppningsvis får jag sova gott i några timmar i alla fall.
* I morgon är en ny dag…
Natti natti..